Ord för det obegripliga

“Det är en arab som kör den där bilen. Det ser man direkt. Han kör som att han äger hela vägen”

Jag älskade att komma till pappas gård. Inte bara för att jag älskade honom och tyckte att han var bäst i världen. Men även på grund av barnen som bodde på samma gård. De såg ut som jag och de ville leka med mig! Hemma hos mamma fanns det också barn i krokarna. Men där rådde den där vita kylan som jag ännu inte hade ord för, men kände av desto mer. Pappa var populär och brukade skoja med barnen på hans gård. Men han planterade samtidigt ord hos mig om deras föräldrar. “Hennes pappa ser ut som en riktig terrorist”, kunde han säga. Och ja, det var min pappa som sa det där om hur araber kör bil, med en irriterad avsky i rösten. Min pappa föddes i Palestina, på året och dagen då landet officiellt bytte namn. Han är uppvuxen med inmatningen att hata araber, trots att de under hela uppväxten varit hans bästa vänner. Trots att hans familj kom från Yemen, ett arabiskt land. Men allt det där skulle suddas ut och verkligheten skulle skrivas om. Jag själv kände inte till Nakba (katastrofen. Googla om du inte vet, snälla) förrän jag blev vuxen. Storvuxen, inte ungvuxen. Trots dess omfattning och trots att mina rötter klipptes i samband med den katastrofen och den stora lögnen om historien som följde därpå.

Igår var det 76 år sedan Nakba. Den stora katastrofen. Den som får pågå än idag. Och det finns fortfarande de som rättfärdigar den. Det finns även de som inte känner till den. Som har fått historien berättad för sig på ett helt annat sätt.

Det här är en av två stora sanningar av min egen historia, som har fått marken under mina fötter att bildligt talat ryckas bort. Och om jag inte fått skriva ner mina tankar kring dem båda, hade jag nog varit sinnesrubbad idag.

Finns det någon del av din egen historia som du vill skriva ner? Eller vill du skriva om något helt annat? Världen är upp och ner och genuina berättelser med röster som inte alltid får komma fram, är viktiga och värdefulla. Denna sommar planerar jag att öppna upp för en skrivgrupp in sha Allah. Där man får hjälp, stöttning och pepp att utforma den där boken, som man alltid velat skriva. Det kommer vara en liten grupp och insläpp sker genom intervju. Mer om detta senare, men om det låter intressant för dig - låt mig veta.